Hon rökte alltid Lucky Strike eller Camel light, och av nostalgi den sommaren började jag röka Camel i sommarnätterna. Idag får det inte light längre och Cameler heter Camel Blue. Jag röker den fortfarande, flera år efter att det tagit slut. Jag älskar känslan att stiga ut i det lätta mörket och känna den sommarljumma värmen, tända ciggen och andas ut långsamt. Jag vet att jag inte ska göra något annat än att stå här och röka för fem minuter. Alla tänkar lägger sig, stressen lindas in i bomull och jag mår bra för en stund.

Läs även andra bloggares åsikter om lucky strike, camel, cigg, cigaretter, flickvänner, uppbrott, göra slut, sommar, natt, nätter, stress

Min familj har avvecklat julen. Julmaten var det sista som försvann för några år sedan, jag saknar den inte men jag saknar granen. Och stämningen. Idag är med ångest jag vaknar på julafton, all tid jag måste ägna mig åt att vara munter och social. Jag gillar min familj, varenda en av dem – men tillsammans. Alla vi bröder går in i våra gamla roller som små samtidigt som det finns en duell om framgång mellan oss. Eller den finns egentligen inte, det är bara jag som känner av den då jag känner mig som förloraren. Jag är det outtalade svarta fåret och det får mig att vilja gå därifrån, jag känner ingen ork för att spela det sociala spelet. Det finns ingen solidaritet emellan oss, jag har inget att hämta.

Men jag överlever. Det skulle kunna vara annorlunda. Stressig släktfest där allt sker efter tydliga regler och tidpunkter och ingenting får komma utanför ramen. Det hade antagligen fått mig att vilja skjuta mig själv, nu vill jag bara gå ifrån allting och ägna lite tid åt mig själv, som jag gör nu, på årets längsta natt.

Andra bloggar om: jul, julafton, natt, natten, vargtimmen, ensamhet, ensam, svarta fåret, sociala spelet

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkongen på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Andra bloggar om: sac, syndikalisterna, nazism, nazister, nationalism, info14, info-14, våld, mordbrand, brand, bränder, mord, brott, brottslighet, nynazister, nynazism, våld | Intressant | Petter Partikulärt

Jag behöver duscha, raka mig, klippa håret, börja använda tandtråd, köpa ny tandborste, börja med ansiktstvätt, börja motionera då min kondition är usel, och styrketräna då jag knappt orkar lyfta något, och hundra armhävningar vore roligt att klara av, och börja med yoga, poweryoga? Eller zen-buddhism? …i alla fall hitta ett lugn.

Jag måste läsa dagstidningar, flera stycken fast alla skriver samma, och jag måste läsa bloggar eftersom dem skriver det tidningarna inte skriver, och titta på de mest populära filmerna på Youtube men på Vimeo är det mer konstnärliga filmer så de måste jag också se och bubblare kan ju ha något roligt svensk klipp och det kanske Aftonbladet och TV4:s videosajter också har, sen måste jag ju följa diskussionsforum där allt kan tänkas diskutera, och försöka knyta nya kontakter, nya vänner, för vem vet kanske väntar livets kärlek där ute eller världens bästa vän.

Och så många gamla filmer jag inte sett som alla andra har sett och som alla andra säger att man måste ha sett, och så kom det massa nya filmer i år som jag inte såg som jag måste se, och TV serier är bättre än filmer säger nån och det finns massor med TV-serier jag inte sett som ska vara jättebra. Lost, Dexter, True Blood, Grey’s Anatomy, House, Prison Break, One Tree Hill, Desperate Housewives, Scrubs, gilmore Girls, Weerds… och jag måste läsa böcker, det är många böcker jag måste läsa för det har skrivits väldigt mycket böcker under en väldigt lång tid och hur ska jag hinna läsa alla böcker det tar ju sån tid att läsa böcker.

Och det är viktigt att äta, men vad ska man äta? Det finns så många olika saker som är rätt att äta men fel att äta enligt andra. En del säger att man ska äta pasta, andra att man ska bara äta kött medan en del tycker att grönsaker bara är bra. Ska man bli vegetarian, då kanske man ska fundera om man ska bli vegan? Om jag ska bli vegetarian måste jag fundera över alla de etiska, moraliska, filosofiska, kroppsrelatade aspekterna för det.

Och filosofi, jag måste ju veta vad filosoferna tycker för då kanske jag väljer rätt i mitt liv eller ska jag kolla vad religionerna har att erbjuda. Undrar vilken religion som är bäst. Kristendomen är ju populär i Sverige, vad väljer man då för det finns ju så många samfund. Svenska kyrkan, Pingstkyrkan, Missionskyrkan, Baptistkyrkan, Betelkyrkan, Metodistkyrkan, Evangelistkyrkan, Katolskakyrkan. Och så kan man bli muslim och det finns lika många inriktningar där eller kanske passrs hinduism bättre in på mig. Men det finns ju massa små religioner som kanske är mycket bättre?

Jag måste pumpa däcken till cykeln kom jag på nu, och köpa kläder då jag inte köpt kläder på hur länge som helst, fast jag har inga pengar så jag måste komma på ett sätt att få pengar och jag borde flytta, och jag måste ringa till några vänner och höra hur de mår så de inte tror att alla glömt bort dem. Jag vill ut och resa. Herregud så många ställen det finns att resa till.

Och jag måste fixa min dator för den går långsamt, allt som måste sparas, alla bilder, all musik, och texter och annat och sen ska jag lägga tillbaka allting och installera om alla program och så måste jag kolla efter uppdateringar och bråka med inställningar.

Jag behöver dammtorka, dammsuga, torka av golvet, plocka undan småsaker, diska, tvätta fönsterna…

Jag glömde betala räkningar. Jag behöver en ny telefon också så jag måste titta igenom alla sorters telefoner så jag inte gör fel val, och då måste jag säkert ha ett nytt abonnemang. Lika bäst att titta nu så jag får det bästa och billigaste för mig. Jag vill åka och hälsa på någon, undrar vad som blir billigast? Tåg, buss eller hitta någon på facebook som ska till samma stad som man kan samåka med, men den här avgången var hundra kronor billigare än den andra avgången. Jag måste välja rätt el-avtal också, och el-certifikat och bestämma mig för ifall jag vill ha grön el och det finns mycket att välja på här så jag som kund ska kunna välja rätt och för att det ska bli billigast för mig. Jag har ju några fonder också, det är inte mer än femtusen kronor nu efter krashen men det är ju ändå pengar och viktigt att investera rätt. Var vill jag investera dem, ska de vara fonder, ska jag inte göra om dem till aktier kanske? Var vill jag sätta mina pensionspengar, det avgör ju hela min framtid! Jag måste lusläsa varje pensionsfond så jag får mest pengar när jag slutat arbeta. (Antagligen kommer jag aldrig få sluta arbeta)

Jag är hungrig, jag måste laga mat. Vad ska jag laga, det finns ju miljontals recept där ute. Men jag känner för Chili con carne, fast nu upptäcker jag att det finns över tvåhundra Chili con carne recept att välja mellan på en receptsajt. Jag vill inte ha Chili con carne längre, gröt finns det bara ett recept på. Nähä det fanns visst minst hundra stycken där också. Tänk om jag väljer fel, tänk om det finns en godare gröt, det kan jag inte veta om jag inte läser igenom alla recepten och testar dem.

Måste handla. Det finns fem olika ketchupsorter, undrar vilken jag vill ha och som är rätt för mig. Tandläkare får man ju välja fritt också, och läkare. Jag måste nog redan nu börja se mig om ifall jag om tio år får ett arbete där jag har råd med privatläkare så är det ju bra att jag redan har det ordnat nu. Man ska ju vara förutseende och sätta upp högflygande mål. Det är då man kommer framåt i livet har jag hört.

Val, val, val.  Viktiga val men ack så många val, att jag inte orkar göra några val, så det blir dåliga val, och inte alls ett billigt och bra val, och alla säger att det är viktigt att göra bra val. Så mycket valfrihet som dess motsats.

Nej, jag tar nog livet av mig. Jag hörde att det fanns en självmordguide så jag laddade ner den och jävlar vad många olika sätt det fanns att ta livet av sig på. Jag måste läsa igenom alla och noga överväga, jag orkar fan i mig inte! JAG LÄGGER MIG NER I SÄNGEN OCH SOMNAR OCH HOPPAS JAG ALDRIG VAKNAR MER, FYFAN!

Måste välja rätt bank också, speciellt i dessa kristiden.

Andra bloggar om: val, existensialism, städa, tvätta, dammsuga, rakning, läsa, film, böcker, bloggar, tv, mat, recept, religion, självmord, självmordsguide

Om lite mer än en timme är det tänkt att jag ska sätta mig på cykeln och åka till en mattelektion med en lärare som tycker det är en bra idé att börja lära ut hur VG-uppgifter ska lösas och efteråt börja med grunderna. Han bryter på finska också, i vanliga fall skulle inte det vara några problem om det inte vore för att jag alltid är så trött så jag sitter och klipper med ögonlocken. Men jag känner att jag måste gå på de här lektionerna för att överhuvudtaget ha en chans. Matematik är så tråkigt att jag inte förmå mig själv att sätta mig ner att plugga fast det är precis vad jag behöver. Just nu känns det som jag inte kommer klara kursen. Jag har ett prov om två veckor, om jag inte klarar det får jag väl hoppa av. Får se hur det går.

Vill inte stiga upp ur den här mjuka sängen. Det finns ingen värme utanför min säng. Det närmaste man kommer är duschen, där man lutar sig mot väggen av trötthet och försöker låta vattnets små strålar värma hela ens kropp. Man vet att man bör stiga ur för att tiden går, men man vet att kommer bli kallt att man drar ut på det så långt man kan. Huttrande klär man på sig, det går långsamt, varje klädesplagg får man kämpa med, varje sekund får tvinga sig själv att sitta kvar och inte lägga sig ner i sängen.

Huvudet börjar kännas tungt nu, en sakta malande huvudvärk kommer nog infinna sig snart, jag behöver sömn. Önskar jag kunde få lite nervositet och adrenalin i kroppen så jag blev pigg. Det närmaste uppåttjacket jag har är kaffe, bör kanske pröva det. Borde ju räcka för att hålla en i gång under en och en halvtimmes mattelektion.

Vid köksbordet, magen är stendöd men man vet att man bör äta något. En macka, så torrt i munnen fast man har pålägg. Den smakar ingenting, förutom en eftersmak som påminner om vitlök. Jag älskar vitlök, men den här vitlöksmaken är inte samma smak. När jag var liten trodde jag alltid att vitlöken gett av sig smak till smöret innan jag senare förstod att det hela hade med att morgonar att göra. Man kan ju äta fil och yoghurt också, frysa för varje tugga man tar. Eller gröt, som lägger sig som en sten i kistan. Bäst fungerar det att äta ingenting egentligen.

När man stiger upp efter tolv, när solen varit uppe och värmt upp luften så tänker man aldrig på hur kyligt det är på morgonen. Måste ha vantar och mössa, jackan uppdragen. Jag cyklar, det går segt, varje tramptag känns. Jag har cyklat den här sträckan några gånger, jag har aldrig mött någon som lett. Jag är inte bättre själv, jag grimaserar för varje uppförsbacke. Hela vägen är en uppförsbacke. Det tar mig tjugo minuter att cykla dit och strax fem minuter hem.

Nu måste jag cykla.

Andra bloggar om: sömn, morgon, vakna, väckarklockan, väckarklocka, telefonsamtal, matte, mattelektion, matematiklektion, komvux, plugga, skola, skolan, huvudvärk, treo, frukost, köksbordet, vitlök, tolv, cykla, cykeltur

När ni började dricka alkohol så var det över en flaska vin, alltid fint och civiliserat. Det fanns alltid någon speciell anledning till era fester och det var alltid måttligt. Jag blev ju inbjuden till en julfest förra året, jag vet inte om ni hade en i år igen men den här gången blev jag aldrig bjuden. Då så såg jag på er, jag lyssnade på er och ni var precis som förrut. Vin i måttliga mängder och hemgång innan klockan blir för mycket, lägenheten välstädat, en poplåt på låg volym så man kan hålla samtalston om sina studier på universitetet och prydliga kläder som andas lite bohem och vänsterkänsla.

Jag kom med mina burk-öl, kände mig malplacerad av era samtal, kläder och dryckesval. Det slutade med att jag gick ut på krogen och söp mig kalas och däckade i en soffa sent på natten.

Och nu är det fylla och raseri på vardagar. Det är sprit, öl, vin, hasch, annat. Det är slagsmål, knivar, knogjärn och pepparspray. Jag ser på mina vänner, jag undrar var de kommer hamna. Vi kan peka ut nu, vilka som är alkolister och som kommer få kämpa hela livet. Och jag kan peka ut vilka av er som seglat fram och kommer fortsätta med detsamma.

Ni förstod mig aldrig, ni kommer aldrig förstå mig även ni själva tror motsatsen. Jag ser erat förakt, och känner det så väl varje gång vi springer på varandra. Ni tror själva att ni är så bra, för ni begår inga brott och inte heller era vänner. Ni tar hand om er själva. Ni utvecklar hela tiden er förmåga att slicka röv och stiga i graderna. Ni är så jävla skenheliga och perfekta.

Nästa gång ni uttalar erat förakt för mina kamrater, vänner eller mig så backar jag inte längre.

Andra bloggar om: vänner, ovänner, bekanta, gäng, kompisgäng, relationer, människor, minnen, fest, fester, alkohol, fylla, full, våld, slagsmål, livet, alkolism, drogproblem, förakt

Andra bloggar om: vakna, bredband, Internet, runka, spruta

Jag tänkte över min egna situation, hur jag lever idag. Jag har ingen taskig bakgrund och dålig uppväxt att skylla mina problem på. Mitt liv är mitt ansvar, och det ansvaret tar inte jag idag. Sedan jag var tretton år har jag trott att det kommer gå åt helvete för mig, varför vet jag inte mer än att jag minns att jag haft en enorm rädsla inför allting. Jag kan fortfarande tro att det kommer gå åt helvete för mig men jag är inte lika säker längre. Men ganska ofta så beter jag mig på ett sätt som kan dra ned mig i skiten, och det är jag medveten om.
Det finns en del inom mig själv som vill att min gamla profetsia ska bli sann. Då kan jag säga till alla, vad var det jag sa, och då kan jag kämpa mig uppåt och bli stark och göra något fantastiskt av mina upplevelser. Men mitt intellektuellt säger till mig att det inte är värt det, och att ingen vill leva så, och det är vad som hitils håller mig flytande.

Men ibland tror jag nästan att jag msåte slå hårt i botten för jag ska orka ta mig upp för nu håller jag mig bara flytande. Jag vet inte, men jag tror jag kommer få ha den här kampen hela livet. Mitt duktiga, nyktra jag mot min tt självdestruktiva. Jag kan känna ett sug efter alkoholen för att det är självdestruktivt, inte för att det är alkohol. Det är så mycket jag måste göra, har tre månader gamla räkningar som måste betalas som jag skjutit upp hela tiden. För fem år sen fick jag rådet att börja med tandtråd men jag har fortfarande inte orkat fast jag tänker på det hela tiden.
Allting är en jävla kamp, det är få saker som bara flyter på. Kanske skulle jag kunna rycka upp mig, men jag tror inte jaga skulle må så jävla mycket bättre då heller. Vem fan kan må bra när ens bästa timmar på dygnet är tänka att gå till arbete. Att få jobba med något kul är bara unnat några ytterst få. Inte till mig, jag är dömd för luftjobb.

Andra bloggar om: Vi som överlevde Rågsved, alkolism, alkohol, droger, drogproblem, Rågsved, kämpa, självdestruktivitet, räkningar, arbete, jobb

Nu har det hänt igen, hamnade på en blogg där jag får se en bild på supersöt tjej med vitt hår. Jag blev kär direkt. Det lilla positiva är att jag nu vet att jag faller lätt för vithåriga tjejer. Första gången det skedde var när jag såg en bild på en tjej sittandes bredvid en kille på ett tåg. Då trodde jag inte de kunde vara ett par för hon var så mycket snyggare än honom, men så var det visst och de räknar ganska många år tillsammans. Andra gången var det i en tjej som det tog två veckors av oavbrutet dagdrömmande för att hon skulle försvinna. Även hon är tillsammans med en riktig ful kille och jag undrar seriöst vad han har som gör att hon bor tillsammans med honom. Jag tror han äger lägenheten som ligger fint i Stockholm City, han verkar laga all mat och han har säkert en stor kuk. Idag fick jag reda på att en av mina sötaste vänner har bestämt sig för att färga håret vitt, jag blev kär i henne första gången jag såg henne men det har jag aldrig sagt för en kärleksrelation mellan oss två skulle aldrig fungera särskilt tillfredsställande. Men jag ser framför mig några jobbiga månader tills hon ändrar frisyr igen.

Så nästa flickvän jag skaffar mig ska jag nog se till så hon färgar håret vitt. Tjejer brukar ju alltid sätta igång och förvandla sina boyfriends så varför kan inte jag göra det? Jag har förövrigt ett span, hon är brunett. Fungerar det bra att färga brunetter vita? Jag tror jag ska bjuda ut henne på en promenad nästa gång vi är i samma stad. Hon kommer nog bli förvånad för vi har knappt pratat med varandra. Å andra sidan inser jag nu att det kommer nog dröja ett par månader innan jag är i samma stad som henne, så länge tänker jag försöka prata mer aktivt med henne på Internet. Subtila raggningstips tas tacksamt emot.

Andra bloggar om: kär, kärlek, förälskelse, förälskad, frisyr, hår, vitt hår

Ut till krogen, sänka några biror, kanske ragga upp någon. Vid baren pucklar några på varandra, ett annat behov vi har. Allt för att få ut våra aggresioner.

På morgonen vaknar man öm, med bakfylleångest. Man låter tiden gå tills det blir kväll och ännu en omgång i utelivet. Söndagar består alltid av ångest. Det dövar man bäst med att bli bombad. Framför oss har vi en sjuhelvetes vecka igen. Men vi vet hur man tar sig igenom dem, vi är vana, vi vet precis hur. Vi balanserar på gränsen, vi flyr och super oss fulla. Vi tar en vecka i taget, vi skiter i hur länge vi orkar. Bara vi orkar en vecka till.

Andra bloggar om: drömma, tappa kontrollen, fly, alienation, arbete, jobba, arbetsvecka, droger, hasch, cannabis, joppe, bombad, sprit, alkohol, vodka, redbull, fest, uteliv

Det var alltid jag som åkte och hälsade på mina vänner, mycket få såg mitt pojkrum. Inte ens en kompis som jag såg som min närmaste var någonsin och hälsade på mig. Det här har fortsatt i vuxenålder. Det är jag som åker iväg. För en tid sedan var jag på inflyttningsfest, jag hade åkt i två timmar för att komma dit. Det fanns några andra långväga gäster där också, men de flesta var från samma stad. För mig var det Festen med stort F, och det förvånade mig att andra stannade hemma för att de inte var på humör eller att någon gick hem klockan ett. De tog den aldrig på samma allvar som jag.

I helgen var jag och hälsade på en nära vän. I samma stad finns en annan jag tidigare haft en djup vänskap med, men av olika anledningar aldrig träffat. Nu fanns det tid över, och vi bestämde för en fika. Jag hade tänkt mig en fika, bara oss två pratande sådant man bara pratar om i enskildhet. Istället blev vi ett gäng, men det bekom mig inte. Vad som istället gjorde mig ledsen var att vi bara fikade en timme. För henne var det bara en fika bland alla andra fikor i vardagen. För mig var den något mycket mer, och jag hade gjort en så mycket högre insats. Jag känner att det ofta är så, att jag ligger på en annan våglängd jäntemot mina vänner. De förstår det bara inte, och att berätta det skulle kännas så sniket.
Andra bloggar om: vän, vänner, kompis, kompisar, personligt, insats, insatser, resa, resor, problem, kompisproblem, kärlek, vänskap, minnen, tonår, fest, fester

Klockan ett på natten började jag bli trött igen och tänkte att jag kanske kan lyckas somna och vakna tidigt som jag tänkt mig i alla fall. Först vid tre så somnade jag men vaknar klockan sex på morgonen av mardrömmar och kan sen inte somna om. Så jag stiger upp, äter lite frukost, surfar lite på nätet och tittar på TV. Klockan ett går jag för att sova några timmar, vid tre så stänger jag av larmet tre gånger och fortsätter sova. Vaknar till klockan sex av hunger. Men känner inte alls för att gå upp så jag sover vidare, tills att klockan blir elva, fast däremellan har jag vaknat till flera gånger och drömt konstiga drömmar. En timme av halv-vakenhet reser jag mig upp och kliver ut ur sängen.

Nu är klockan sju snart, och det är dags att stiga upp och jag har redan varit vaken i sex timmar. Det där med att vända dygnet rätt gick åt helvete som vanligt. Jag funkar inte lika bra på dagen som jag gör på nätterna, men det är hopplöst att ha en dygnsrytm som gör att du sover under tiden alla mataffärer är öppna. Får väl se hur det går, ska försöka idag igen att vända rätt på dygnet på något vis.

Andra bloggar om: sömn, sömnproblem, dygnsrytm, sova

Tar några knäckebröd i alla fall, till min kopp te. Knäckebröd utan någonting till har varit min frukost många gånger när jag varit fattig, eller inte orkat göra riktig frukost. Äter man tillräckligt många skivor blir man mätt tillslut. Det får mig också att tänka på Eric Blair, mer känd som George Orwell när han levde som tiggare i Paris på 30-talet. På den tiden gav man dagdrivarna som mat en skvätt teblask och tekaka. Satt förövrigt en gång och åt smörgås när en hemlös kom förbi och började prata med mig, så jag gav bort en macka jag hade kvar. Men hon tackade nej, hon sa att när man i så många år fått gårdagens smörgåsar på natthärbergen och liknande institutioner så vänder det sig tillslut i magen på bara tanken av smörgås, hur hungrig man än är.

Vet du, det finns  över 900 företag och organisationer som jobbar mot hemlöshet i Sverige. Det är en otrolig siffra och vid första tanken kan man undra varför så lite händer. Men när man får veta att ett byggföretag får 15 miljoner av Stockholmstad för att bygga lägenheter till bostadslösa och samma år plockar styrelsen ut en bonus på 10 miljoner kronor så börjar man fatta varför så lite händer. Klart att de på Stadsmissionen inte vill att hemlösheten försvinner, då försvinner ju deras fina jobb och möjligheten att säga att de jobbar för mänskligheten.

Jag funderar på att ta en promenad, har som sagt bara varit utanför hemmet en gång på snart en vecka. Var sist i lördags jag rakade mig, har inte tittat mig i spegeln sen dess men det känns att jag fått lite skäggväxt. Vilket betyder att jag behöver raka mig, och helt plötsligt känns den där promenaden som ett stort projekt så jag tror jag lägger ner det med en gång. Ska kanske ta en till knäckebrödsskiva. 100% fibrer, det är bra för magen. Jag tar hand om mig själv.

Andra bloggar om: knäckebröd, bröd, te, george orwell, paris, 30-talet, mat, hunger, hungrig, hemlös, bostadslös, projekt

Jag har det eviga problemet. Aldrig viljan att sova, aldrig viljan att vakna. Jag vet precis hur dagen ser ut när jag öppnar ögonen i sängen, en återupprepning av föregående dagar. De få dagar som bryter mönstret, är de få dagarna man räknar till sina bra dagar.

Jag räknar de bra dagarna på mina fingrar, jag undrar om andra räknar de dåliga dagarna på samma fingrar.

Andra bloggar om: sova, sömn, sömnproblem, morgon, vakna, natt, kväll, återupprepning, upprepning

När bästa vännen dör så gråter jag. Jag önskar att någon låg här bredvid mig, som jag kunde väcka. Närmsta vännen är elva starköl som ligger slängda i en systempåse bredvid sängen. Inte mycket till tröst.

I somras, under två veckors tid dog vänners bekanta till mig. Inga jag kände, eller någonsin träffat. Men man träffas av känslan när man möter sina vänner efter de hört dödsbuden. En tjej drunknade i en pool mitt i sommarnatten, två andra föll genom ett tak i Stockholm och en tredje dog av hjärnblödning. Vad förskonad man ändå har varit hitils. Jag undrar hur länge några av mina vänner kommer leva, hur ser utsikterna ut för kille som röker två ciggpaket om dagen och festar hela helgen? Hur ser utsikterna ut för mig egentligen, bryr jag mig. Jag tror inte det.

Sitter och funderar på Tiempo Passado, söker på Google som bara säger att det är en felstavning. Hittar ingenting förutom Micke Bergs bok. Det kanske bara är påhittat.

Viker alltid hundöron på de böcker jag läser, så jag kan ta fram dem igen och bläddra upp de bästa partierna och läsa. Svårt att göra på en digitaliserad bok, men jag plockade i alla fall ut en del fina bitar innan jag helt glömde bort det igen.

Jag hade aldrig förstått känslan av att sitta i en bil, se de vita strecken, känna lugnet och harmonin i den mörka, vinande natten. … Vägen rullade fortfarande genom min kropp. Om jag blundade kom de vita strecken farande. Det var dags att sova.

Vi satt uppe på cafe Zurich en natt när en bildemonstration utbröt. Snabbt stängde några män av halva gatan med cafestolar. Bilarna tvingades passera långsamt och alla snygga, nya bilar fick sig en omgång av folkhopen. Det var en slags perverterad demonstration mot de rika. De som hade råd med en snygg bil fick den söndersparkad. … Då small det till. Det första tårgasskottet. Gatan fylldes snabbt med den vita, stickande gasen. Poliser med skräckinjagande utrustning omringade området. Ur två av gränderna kom fascistpolisen rusande, välorganiserade och med mord i blicken.
- Kom med för fan, skrek Charlie och drog iväg från Cafet.
Vi sprang in i en annan gränd, såg hur snutarna kastade sig in i folkhopen och slog hejdlöst med batongerna och gevären. Folk stupade till höger och vänster.
Charlie uppträdde som en fältherre.
- Nu gäller det att vara vaken, skrek han.

Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten. En frihet alla kan uppnå om dom är beredda att välja bort standard, stress och karriär.

- Det är regnet som gör det, sa Charlie. Baskerna är inte så livliga som katalonierna. Dom är mer som oss, eller greker. Tragiska på något vis. Ärliga, tunga och förbannat konservativa.

- Det är nu det börjar.Vi har fått in en fot, det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt

Varje gång kvinnor snackade om hur lite dom kunde göra på grund av sina barn blev jag sur. Jag hade ännu inte fattat vilken bra ursäkt barnen var för att slippa våga göra något.

Vi måste åke ner på vintern. Då är Baskien vackrast. Dom älskar sitt regn där nere.
Han tänkte efter.
- Regnet, den svarta järnhaltiga marken, det röda vinet och ETA. Det är pulsådern.

Andra bloggar om: Micke Berg, Progg, bok, böcker, 70-tal, ETA, Spanien, Barcelona, foto, fotografi, döden, olyckor, drömmar, framtiden, livet, vänstern

Jag kan fan inte utvecklas här jag är heller. En död stad är så jävla ointressant efter en vecka, ingenting är tråkigare än natur. Jag vill fotografera människor som rör sig i stadens puls, jag vill fotografera hånglande tonårspar och demonstrationer. Absolut inte det här, absolut inte det som finns här.

Arton år. Då var det dags att sluta flamsa runt. Det var tiden jag skulle börja tänka över min framtid, att bli vuxen och ta ansvar för sina handlingar. Ta körkort. Det var jobbigt, för jag hade absolut ingen lust att bli vuxen. Övningskört hade jag gjort en gång och det var inte kärlek vid första ögonblicket. Jag kände mer, att jag hade börjat bli så mogen och självsäker att jag kunde börja bli omogen och beté mig som om att jag vore femton år. Jag förstod inte då, att det var en känsla som hör till vuxenvärlden. Jag blev i alla fall aldrig vuxen, och min rädsla för äldre människor hade lagt sig. Ja, så vidare de inte var över tjugo år. Är man tjugo då är man vuxen! Då har man gått ut ur gymnasiet, börjat studera på universitet eller har jobb och lägenhet. Eftersom man inte behövde bli vuxen vid arton års ålder så var det definitivt vid tjugo man skulle bli vuxen.

Jag blev tjugo också. Jag blev inte vuxen i alla fall. Visst jag bodde inte hemma längre, jag hade fast jobb och ett seriöst stabilt förhållande. Men jag kunde fortfarande vara ute och festa flera gånger på en vecka, planerade inte min inköp och betalade räkningar tre månader för sent. Absolut inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv, allt vad jag ville var att inte bli vuxen. Ville inte jobba, ville inte ha ansvar, ville inte bli vuxen.

Nu var det några år sedan jag fyllde tjugo år. Jag har fortfarande inte växt upp riktigt, och jag hoppas att jag inte heller behöver det. Men jag inser ju, att jag faktiskt sakta växer. Jag förstår att jag inte kan stå och stampa på samma ställe, att jag måste ge mig av och bygga mig en stabilare framtid för några år framåt. Hitta ett riktigt jobb, eller en utbildning. Jag bävar inför min framtid.

Andra bloggar om: ålder, tonår, ålderskriser, arbete, skola, framtid

Jag står still. Nej, det gör jag inte alls. Jag går bakåt, när jag borde ta stora steg framåt.

I helgen trodde jag att jag tog ett sånt stort framåt. Fick höra om en svetsarutbildning. 46 veckor, du har en utbildning, till Norge, två veckor på oljeplattform, tolv timmar varje dag, hem, två veckors semester. Plocka ut en fet lön. Jag började drömma. Om att jag efter arbetsdagens slut ägnade mig åt att läsa böcker, och när min semester kom åkte jag på resor till Prag, Kuba och USA. Hur jag alltid hade mat och något gott att dricka hemma.

Idag kollade jag upp svetsaryrket på AMS. Såg en film. En gubbe som jobbat som svetsare i tjugo år, stod i en mörk lagerlokal och sa att allting var jätteroligt. Med utbildningen försvinner studielånsår och man får skulder och helt plötsligt är jag inte alls lika pepp på att bli svetsare.

Jag går bakåt igen.

Andra bloggar om: svetsare, arbete, norge, oljeplattform, resa, utbildning, framtid

Men idag är jag kär i två av mina favoritartister, femton år försent och tio år efter jag började lyssna på musik. Jag gillar inte att titta på musikvideos, med två undantag. Mina två idoler. Jag kommer på mig själv när jag diskar, denna eviga syssla av tristess att drömma mig bort hur jag en mörk sommarnatt springer på min idol. Hur vi börjar prata och natten blir till morgon och vi upptäcker att vi är kära i varandra.

Jag undrar hur det kommer sig. Känner jag mig ensam, eller är det en del av en ålderskris?
Jag ska återkomma med detta om ålderskriser. De kan bli intressanta för mig att läsa om 25 år.

Andra bloggar om: idol, idoler, personligt