Klockan är fyra fem halvsex någonting. Det är i alla fall mörkt ute och ingen har vaknat ännu. Ensamheten är som störst, men den är trygg. Jag känner ett lugn. Det kommer brytas tillsammans med de första solstrålarna och jag kommer dra mig tillbaka under täcket för att somna in och vakna när det är mörkt igen. Jag har dragit mig undan solljuset i en veckas tid nu. Jag behöver min ensamhet men jag får för lite av den.
Min familj har avvecklat julen. Julmaten var det sista som försvann för några år sedan, jag saknar den inte men jag saknar granen. Och stämningen. Idag är med ångest jag vaknar på julafton, all tid jag måste ägna mig åt att vara munter och social. Jag gillar min familj, varenda en av dem – men tillsammans. Alla vi bröder går in i våra gamla roller som små samtidigt som det finns en duell om framgång mellan oss. Eller den finns egentligen inte, det är bara jag som känner av den då jag känner mig som förloraren. Jag är det outtalade svarta fåret och det får mig att vilja gå därifrån, jag känner ingen ork för att spela det sociala spelet. Det finns ingen solidaritet emellan oss, jag har inget att hämta.
Men jag överlever. Det skulle kunna vara annorlunda. Stressig släktfest där allt sker efter tydliga regler och tidpunkter och ingenting får komma utanför ramen. Det hade antagligen fått mig att vilja skjuta mig själv, nu vill jag bara gå ifrån allting och ägna lite tid åt mig själv, som jag gör nu, på årets längsta natt.
Andra bloggar om: jul, julafton, natt, natten, vargtimmen, ensamhet, ensam, svarta fåret, sociala spelet
