En morgon

Om en kvart är det tänkt att min väckarklocka ska ringa och väcka mig. Fast jag är vaken – har inte sovit, ännu. I går natt sov jag tre timmar, vaknade med ångest och försökte somna om. Så jag ringde en vän som jag vet stiger upp tidigt för sitt arbete och pratade igenom några timmar med henne, jag följde med henne från sängen till spårvagnen till tjänstebilen. Sen somnade jag och steg upp klockan fyra. Det kändes rätt bra, i förrigår steg jag upp klockan halv sju på kvällen. Det är ändå rätt skönt att slippa de där ljusa tiderna på dygnet. Att vara ensam när det är ljust ute är obekvämt, att vara ensam på natten är inget konstigt så då besvärar det mig inte.

Om lite mer än en timme är det tänkt att jag ska sätta mig på cykeln och åka till en mattelektion med en lärare som tycker det är en bra idé att börja lära ut hur VG-uppgifter ska lösas och efteråt börja med grunderna. Han bryter på finska också, i vanliga fall skulle inte det vara några problem om det inte vore för att jag alltid är så trött så jag sitter och klipper med ögonlocken. Men jag känner att jag måste gå på de här lektionerna för att överhuvudtaget ha en chans. Matematik är så tråkigt att jag inte förmå mig själv att sätta mig ner att plugga fast det är precis vad jag behöver. Just nu känns det som jag inte kommer klara kursen. Jag har ett prov om två veckor, om jag inte klarar det får jag väl hoppa av. Får se hur det går.

Vill inte stiga upp ur den här mjuka sängen. Det finns ingen värme utanför min säng. Det närmaste man kommer är duschen, där man lutar sig mot väggen av trötthet och försöker låta vattnets små strålar värma hela ens kropp. Man vet att man bör stiga ur för att tiden går, men man vet att kommer bli kallt att man drar ut på det så långt man kan. Huttrande klär man på sig, det går långsamt, varje klädesplagg får man kämpa med, varje sekund får tvinga sig själv att sitta kvar och inte lägga sig ner i sängen.

Huvudet börjar kännas tungt nu, en sakta malande huvudvärk kommer nog infinna sig snart, jag behöver sömn. Önskar jag kunde få lite nervositet och adrenalin i kroppen så jag blev pigg. Det närmaste uppåttjacket jag har är kaffe, bör kanske pröva det. Borde ju räcka för att hålla en i gång under en och en halvtimmes mattelektion.

Vid köksbordet, magen är stendöd men man vet att man bör äta något. En macka, så torrt i munnen fast man har pålägg. Den smakar ingenting, förutom en eftersmak som påminner om vitlök. Jag älskar vitlök, men den här vitlöksmaken är inte samma smak. När jag var liten trodde jag alltid att vitlöken gett av sig smak till smöret innan jag senare förstod att det hela hade med att morgonar att göra. Man kan ju äta fil och yoghurt också, frysa för varje tugga man tar. Eller gröt, som lägger sig som en sten i kistan. Bäst fungerar det att äta ingenting egentligen.

När man stiger upp efter tolv, när solen varit uppe och värmt upp luften så tänker man aldrig på hur kyligt det är på morgonen. Måste ha vantar och mössa, jackan uppdragen. Jag cyklar, det går segt, varje tramptag känns. Jag har cyklat den här sträckan några gånger, jag har aldrig mött någon som lett. Jag är inte bättre själv, jag grimaserar för varje uppförsbacke. Hela vägen är en uppförsbacke. Det tar mig tjugo minuter att cykla dit och strax fem minuter hem.

Nu måste jag cykla.

Andra bloggar om: sömn, morgon, vakna, väckarklockan, väckarklocka, telefonsamtal, matte, mattelektion, matematiklektion, komvux, plugga, skola, skolan, huvudvärk, treo, frukost, köksbordet, vitlök, tolv, cykla, cykeltur