Efter ett tips så tittade jag på Vi som överlevde Rågsved som gick på SVT. En sävlig, vacker dokumentär om dem som inte brukar få berätta sin historia.
Jag tänkte över min egna situation, hur jag lever idag. Jag har ingen taskig bakgrund och dålig uppväxt att skylla mina problem på. Mitt liv är mitt ansvar, och det ansvaret tar inte jag idag. Sedan jag var tretton år har jag trott att det kommer gå åt helvete för mig, varför vet jag inte mer än att jag minns att jag haft en enorm rädsla inför allting. Jag kan fortfarande tro att det kommer gå åt helvete för mig men jag är inte lika säker längre. Men ganska ofta så beter jag mig på ett sätt som kan dra ned mig i skiten, och det är jag medveten om.
Det finns en del inom mig själv som vill att min gamla profetsia ska bli sann. Då kan jag säga till alla, vad var det jag sa, och då kan jag kämpa mig uppåt och bli stark och göra något fantastiskt av mina upplevelser. Men mitt intellektuellt säger till mig att det inte är värt det, och att ingen vill leva så, och det är vad som hitils håller mig flytande.
Men ibland tror jag nästan att jag msåte slå hårt i botten för jag ska orka ta mig upp för nu håller jag mig bara flytande. Jag vet inte, men jag tror jag kommer få ha den här kampen hela livet. Mitt duktiga, nyktra jag mot min tt självdestruktiva. Jag kan känna ett sug efter alkoholen för att det är självdestruktivt, inte för att det är alkohol. Det är så mycket jag måste göra, har tre månader gamla räkningar som måste betalas som jag skjutit upp hela tiden. För fem år sen fick jag rådet att börja med tandtråd men jag har fortfarande inte orkat fast jag tänker på det hela tiden.
Allting är en jävla kamp, det är få saker som bara flyter på. Kanske skulle jag kunna rycka upp mig, men jag tror inte jaga skulle må så jävla mycket bättre då heller. Vem fan kan må bra när ens bästa timmar på dygnet är tänka att gå till arbete. Att få jobba med något kul är bara unnat några ytterst få. Inte till mig, jag är dömd för luftjobb.
Andra bloggar om: Vi som överlevde Rågsved, alkolism, alkohol, droger, drogproblem, Rågsved, kämpa, självdestruktivitet, räkningar, arbete, jobb
2 svar so far ↓
EO/FB // juni 1, 2008 vid 0:01
Känner igen mig så väl. Denna sjävdestruktivitet har präglat mitt liv i många år. itt och mitt liv, och många andras verkar ganska lika. Hoppas allt fixar sig för dig och mig framöver. Vet inte om psykolog, KBT kan hjälpa och klara ut sånt här eller om det sitter för långt in. Många (de flesta tror jag) tor att jag är en någorlunda normal knegare, men jag vet ju att det bara är en fasad. Min missbrukargen är så uppenbar för mig själv att jag inte ens kan samtala med nån om den.
Att försvinna från landet, byta vänner och miljö, skapa ett nytt liv tror jag skulle kunna vara lösningen, men då ska man se väl till att man hamnar på ett ställe där man inte faller än djupare. Antidepressiva har jag funderat på men har en aning misstro att de skulle fungera på mig.
Hoppas allt lyckas till det bättre killen! Vi får hoppas det ordnar sig med lite tid och kraft för oss båda.
vemsomhelst // september 2, 2008 vid 2:57
Tack för de värmande orden. Jag hoppas det ordnar sig och går bra för dig också.
Ja, psykolog har jag funderat på. Tänkte nog ta tag i det i takt med att jag tar tag i andra saker. Vet att det är fel ände, men jag känner att jag måste klara det här själv på något sätt.
Nu har jag faktisk hållit mig borta från destruktivt beteende rätt länge, blir så när vänner skaffar flickvänner, jobb och flyttar :)