Jag varnar dig, gå inte ivägen för mig, jag golvar dig

Man har alltid sett vilka olika förutsättningar vi har. Men det blir så mycket enklare att se våra skiljelinjer nu när det blivit personligt. Jag kom in i erat gäng, ni accepterade mig men inte mina vänner. Jag var lugn, intelligent och allmänbildad vilket räckte för att jag skulle få umgås med er, mina vänner var ju mest som alla andra så de funkade inte med er. Jag fick aldrig bli en del av gänget, hela tiden en outsider som kämpade för bli en av er. Men det var inte bara ni som drog er undan från mig, även jag drog mig undan. När ni satt runt lägerelden och snackade om skamkänslorna för VG-betyget så kändes våra världar så fullständigt olika.

När ni började dricka alkohol så var det över en flaska vin, alltid fint och civiliserat. Det fanns alltid någon speciell anledning till era fester och det var alltid måttligt. Jag blev ju inbjuden till en julfest förra året, jag vet inte om ni hade en i år igen men den här gången blev jag aldrig bjuden. Då så såg jag på er, jag lyssnade på er och ni var precis som förrut. Vin i måttliga mängder och hemgång innan klockan blir för mycket, lägenheten välstädat, en poplåt på låg volym så man kan hålla samtalston om sina studier på universitetet och prydliga kläder som andas lite bohem och vänsterkänsla.

Jag kom med mina burk-öl, kände mig malplacerad av era samtal, kläder och dryckesval. Det slutade med att jag gick ut på krogen och söp mig kalas och däckade i en soffa sent på natten.

Och nu är det fylla och raseri på vardagar. Det är sprit, öl, vin, hasch, annat. Det är slagsmål, knivar, knogjärn och pepparspray. Jag ser på mina vänner, jag undrar var de kommer hamna. Vi kan peka ut nu, vilka som är alkolister och som kommer få kämpa hela livet. Och jag kan peka ut vilka av er som seglat fram och kommer fortsätta med detsamma.

Ni förstod mig aldrig, ni kommer aldrig förstå mig även ni själva tror motsatsen. Jag ser erat förakt, och känner det så väl varje gång vi springer på varandra. Ni tror själva att ni är så bra, för ni begår inga brott och inte heller era vänner. Ni tar hand om er själva. Ni utvecklar hela tiden er förmåga att slicka röv och stiga i graderna. Ni är så jävla skenheliga och perfekta.

Nästa gång ni uttalar erat förakt för mina kamrater, vänner eller mig så backar jag inte längre.

Andra bloggar om: vänner, ovänner, bekanta, gäng, kompisgäng, relationer, människor, minnen, fest, fester, alkohol, fylla, full, våld, slagsmål, livet, alkolism, drogproblem, förakt

Tills Internet kommer igång

Vaknar och upptäcker att mitt bredband är nerstängt eftersom jag inte betalat räkningar på tre månader. Vad fan ska man börja dagen med nu. Runkar, fast jag inte är kåt. Får spruta tillslut och stiger upp. Försöker hitta något att äta, gör en kopp kaffe. Lyckas komma in på grannens trådlösa men det går så helvete segt att det tar en kvart att kolla min mail. Vad fan ska man göra nu då. Får ringa till någon kompis och gå hem och betala räkningarna där, låna några DVD-filmer och kanske börja läsa de där böckerna jag tänker läsa hela tiden.

Andra bloggar om: vakna, bredband, Internet, runka, spruta

Välkommen till Rågsved

Efter ett tips så tittade jag på Vi som överlevde Rågsved som gick på SVT. En sävlig, vacker dokumentär om dem som inte brukar få berätta sin historia.

Jag tänkte över min egna situation, hur jag lever idag. Jag har ingen taskig bakgrund och dålig uppväxt att skylla mina problem på. Mitt liv är mitt ansvar, och det ansvaret tar inte jag idag. Sedan jag var tretton år har jag trott att det kommer gå åt helvete för mig, varför vet jag inte mer än att jag minns att jag haft en enorm rädsla inför allting. Jag kan fortfarande tro att det kommer gå åt helvete för mig men jag är inte lika säker längre. Men ganska ofta så beter jag mig på ett sätt som kan dra ned mig i skiten, och det är jag medveten om.
Det finns en del inom mig själv som vill att min gamla profetsia ska bli sann. Då kan jag säga till alla, vad var det jag sa, och då kan jag kämpa mig uppåt och bli stark och göra något fantastiskt av mina upplevelser. Men mitt intellektuellt säger till mig att det inte är värt det, och att ingen vill leva så, och det är vad som hitils håller mig flytande.

Men ibland tror jag nästan att jag msåte slå hårt i botten för jag ska orka ta mig upp för nu håller jag mig bara flytande. Jag vet inte, men jag tror jag kommer få ha den här kampen hela livet. Mitt duktiga, nyktra jag mot min tt självdestruktiva. Jag kan känna ett sug efter alkoholen för att det är självdestruktivt, inte för att det är alkohol. Det är så mycket jag måste göra, har tre månader gamla räkningar som måste betalas som jag skjutit upp hela tiden. För fem år sen fick jag rådet att börja med tandtråd men jag har fortfarande inte orkat fast jag tänker på det hela tiden.
Allting är en jävla kamp, det är få saker som bara flyter på. Kanske skulle jag kunna rycka upp mig, men jag tror inte jaga skulle må så jävla mycket bättre då heller. Vem fan kan må bra när ens bästa timmar på dygnet är tänka att gå till arbete. Att få jobba med något kul är bara unnat några ytterst få. Inte till mig, jag är dömd för luftjobb.

Andra bloggar om: Vi som överlevde Rågsved, alkolism, alkohol, droger, drogproblem, Rågsved, kämpa, självdestruktivitet, räkningar, arbete, jobb