När jag var tonåring bodde jag ute på landet, varje gång jag ville umgås med en kompis var det tvunget att bestämmas en dag i förväg så jag visste ifall min mor kunde hämta mig eller inte. Mobiltelefonen hade inte slagit igenom och det gick inga bussar förutom skolbussen. Så för mig var det ett projekt att träffa andra, delta i föreningsmöten eller dylikt. För mig var insatsen mycket högre än för alla andra, och jag hade inte alltid ork eller råd att satsa. Jag tror det lärde mig värdesätta min tid med andra, och jag tog min tid seriöst. I den högre tonåren fick jag ett övernattningsställe, men med det kom andra förpliktelser. Jag blev tvungen att gå och handla mat och laga den själv, så trots att jag kom närmare skolan blev dagarna längre. Det fanns inte heller mycket att göra där. Jag hade ingen TV, inget Internet och ingen musik. Så umgicks jag inte med någon höll jag på att dö av tristess och fick ägna tiden att slå ihjäl den på bästa sätt. Diska, promenera och andra saker som oftast inte står högst i kurs hos tonåringar. Ibland stannade jag över på helgen, för att kunna vara med på en fest. Om festen var på lördagen kunde det betyda dötid på både fredagen och söndagen innan jag blev hämtad, inte för att jag alla gångerna kunde bli hämtad så ibland blev man kvar över helgen. Så för mig var oftast inte en fest, bara en fest. Det var en uppoffring, en uppoffring mina vänner aldrig såg eller förstod.
Det var alltid jag som åkte och hälsade på mina vänner, mycket få såg mitt pojkrum. Inte ens en kompis som jag såg som min närmaste var någonsin och hälsade på mig. Det här har fortsatt i vuxenålder. Det är jag som åker iväg. För en tid sedan var jag på inflyttningsfest, jag hade åkt i två timmar för att komma dit. Det fanns några andra långväga gäster där också, men de flesta var från samma stad. För mig var det Festen med stort F, och det förvånade mig att andra stannade hemma för att de inte var på humör eller att någon gick hem klockan ett. De tog den aldrig på samma allvar som jag.
I helgen var jag och hälsade på en nära vän. I samma stad finns en annan jag tidigare haft en djup vänskap med, men av olika anledningar aldrig träffat. Nu fanns det tid över, och vi bestämde för en fika. Jag hade tänkt mig en fika, bara oss två pratande sådant man bara pratar om i enskildhet. Istället blev vi ett gäng, men det bekom mig inte. Vad som istället gjorde mig ledsen var att vi bara fikade en timme. För henne var det bara en fika bland alla andra fikor i vardagen. För mig var den något mycket mer, och jag hade gjort en så mycket högre insats. Jag känner att det ofta är så, att jag ligger på en annan våglängd jäntemot mina vänner. De förstår det bara inte, och att berätta det skulle kännas så sniket.
Andra bloggar om: vän, vänner, kompis, kompisar, personligt, insats, insatser, resa, resor, problem, kompisproblem, kärlek, vänskap, minnen, tonår, fest, fester
