Micke Berg: Progg

Igår natt, alldeles försent började jag läsa Micke Bergs bok Progg.
Läste ut den precis. Känner mig helt tom. Jag hatar den. Den berättar om ett liv jag vill leva, som jag borde leva nu men som jag inte gör. Men jag drömmer omedvetet medan jag läser, och jag tror att jag kan ifall jag vågar. Jag måste bara ge det lite tid, låta mig komma upp på fötterna.

När bästa vännen dör så gråter jag. Jag önskar att någon låg här bredvid mig, som jag kunde väcka. Närmsta vännen är elva starköl som ligger slängda i en systempåse bredvid sängen. Inte mycket till tröst.

I somras, under två veckors tid dog vänners bekanta till mig. Inga jag kände, eller någonsin träffat. Men man träffas av känslan när man möter sina vänner efter de hört dödsbuden. En tjej drunknade i en pool mitt i sommarnatten, två andra föll genom ett tak i Stockholm och en tredje dog av hjärnblödning. Vad förskonad man ändå har varit hitils. Jag undrar hur länge några av mina vänner kommer leva, hur ser utsikterna ut för kille som röker två ciggpaket om dagen och festar hela helgen? Hur ser utsikterna ut för mig egentligen, bryr jag mig. Jag tror inte det.

Sitter och funderar på Tiempo Passado, söker på Google som bara säger att det är en felstavning. Hittar ingenting förutom Micke Bergs bok. Det kanske bara är påhittat.

Viker alltid hundöron på de böcker jag läser, så jag kan ta fram dem igen och bläddra upp de bästa partierna och läsa. Svårt att göra på en digitaliserad bok, men jag plockade i alla fall ut en del fina bitar innan jag helt glömde bort det igen.

Jag hade aldrig förstått känslan av att sitta i en bil, se de vita strecken, känna lugnet och harmonin i den mörka, vinande natten. … Vägen rullade fortfarande genom min kropp. Om jag blundade kom de vita strecken farande. Det var dags att sova.

Vi satt uppe på cafe Zurich en natt när en bildemonstration utbröt. Snabbt stängde några män av halva gatan med cafestolar. Bilarna tvingades passera långsamt och alla snygga, nya bilar fick sig en omgång av folkhopen. Det var en slags perverterad demonstration mot de rika. De som hade råd med en snygg bil fick den söndersparkad. … Då small det till. Det första tårgasskottet. Gatan fylldes snabbt med den vita, stickande gasen. Poliser med skräckinjagande utrustning omringade området. Ur två av gränderna kom fascistpolisen rusande, välorganiserade och med mord i blicken.
- Kom med för fan, skrek Charlie och drog iväg från Cafet.
Vi sprang in i en annan gränd, såg hur snutarna kastade sig in i folkhopen och slog hejdlöst med batongerna och gevären. Folk stupade till höger och vänster.
Charlie uppträdde som en fältherre.
- Nu gäller det att vara vaken, skrek han.

Att bestämma över sin egen tid är den största friheten. Det är den enda riktiga friheten. En frihet alla kan uppnå om dom är beredda att välja bort standard, stress och karriär.

- Det är regnet som gör det, sa Charlie. Baskerna är inte så livliga som katalonierna. Dom är mer som oss, eller greker. Tragiska på något vis. Ärliga, tunga och förbannat konservativa.

- Det är nu det börjar.Vi har fått in en fot, det är i upprepningen fördjupningen ligger. Inte i att göra nytt varje dag. Det är en förbannad myt

Varje gång kvinnor snackade om hur lite dom kunde göra på grund av sina barn blev jag sur. Jag hade ännu inte fattat vilken bra ursäkt barnen var för att slippa våga göra något.

Vi måste åke ner på vintern. Då är Baskien vackrast. Dom älskar sitt regn där nere.
Han tänkte efter.
- Regnet, den svarta järnhaltiga marken, det röda vinet och ETA. Det är pulsådern.

Andra bloggar om: Micke Berg, Progg, bok, böcker, 70-tal, ETA, Spanien, Barcelona, foto, fotografi, döden, olyckor, drömmar, framtiden, livet, vänstern

Lust

Klockan är halv tre. Steg upp tidigt idag och kunde inte somna igår. Jag är pigg i skallen, trött i ögonen. Min mage är spyfärdig. Den är fylld av känslor, av ångest. Jag läser texter jag önskar jag skrev, och ser bilder jag önskade jag tog. Jag hatar allt jag skapar, jag hatar att jag inte når upp till den nivån jag vill vara på. Jag hatar att jag inte tror på  mig själv, att jag aldrig trott på mig själv och jag undrar om det någon gång kommer ändras.

Jag kan fan inte utvecklas här jag är heller. En död stad är så jävla ointressant efter en vecka, ingenting är tråkigare än natur. Jag vill fotografera människor som rör sig i stadens puls, jag vill fotografera hånglande tonårspar och demonstrationer. Absolut inte det här, absolut inte det som finns här.

Ålderskriser

När jag var femton år höll jag mig borta från artonåringar så gott jag kunde. De var så mycket äldre, de var vuxna. Jag tror att jag kände mig lägre i rang på grund av min ålder, men sen när jag träffade någon i den åldern så var det inget problem. Men det var en nidbild jag hade. Den här bilden av att artonåringar var så mycket mognare fanns kvar även när jag som nybliven sjuttonåring surfade på Lunarstorm efter eventuella flirtar. Jag undvek dem, tills dagen jag själv blev arton. Jag minns inget från min artonårsdag, men jag minns mina tankar och känslor inför den.

Arton år. Då var det dags att sluta flamsa runt. Det var tiden jag skulle börja tänka över min framtid, att bli vuxen och ta ansvar för sina handlingar. Ta körkort. Det var jobbigt, för jag hade absolut ingen lust att bli vuxen. Övningskört hade jag gjort en gång och det var inte kärlek vid första ögonblicket. Jag kände mer, att jag hade börjat bli så mogen och självsäker att jag kunde börja bli omogen och beté mig som om att jag vore femton år. Jag förstod inte då, att det var en känsla som hör till vuxenvärlden. Jag blev i alla fall aldrig vuxen, och min rädsla för äldre människor hade lagt sig. Ja, så vidare de inte var över tjugo år. Är man tjugo då är man vuxen! Då har man gått ut ur gymnasiet, börjat studera på universitet eller har jobb och lägenhet. Eftersom man inte behövde bli vuxen vid arton års ålder så var det definitivt vid tjugo man skulle bli vuxen.

Jag blev tjugo också. Jag blev inte vuxen i alla fall. Visst jag bodde inte hemma längre, jag hade fast jobb och ett seriöst stabilt förhållande. Men jag kunde fortfarande vara ute och festa flera gånger på en vecka, planerade inte min inköp och betalade räkningar tre månader för sent. Absolut inte en aning om vad jag ville göra med mitt liv, allt vad jag ville var att inte bli vuxen. Ville inte jobba, ville inte ha ansvar, ville inte bli vuxen.

Nu var det några år sedan jag fyllde tjugo år. Jag har fortfarande inte växt upp riktigt, och jag hoppas att jag inte heller behöver det. Men jag inser ju, att jag faktiskt sakta växer. Jag förstår att jag inte kan stå och stampa på samma ställe, att jag måste ge mig av och bygga mig en stabilare framtid för några år framåt. Hitta ett riktigt jobb, eller en utbildning. Jag bävar inför min framtid.

Andra bloggar om: ålder, tonår, ålderskriser, arbete, skola, framtid

Svetsare

(Söker du information om svetsaryrket? Läs detta inlägg.)

Jag står still. Nej, det gör jag inte alls. Jag går bakåt, när jag borde ta stora steg framåt.

I helgen trodde jag att jag tog ett sånt stort framåt. Fick höra om en svetsarutbildning. 46 veckor, du har en utbildning, till Norge, två veckor på oljeplattform, tolv timmar varje dag, hem, två veckors semester. Plocka ut en fet lön. Jag började drömma. Om att jag efter arbetsdagens slut ägnade mig åt att läsa böcker, och när min semester kom åkte jag på resor till Prag, Kuba och USA. Hur jag alltid hade mat och något gott att dricka hemma.

Idag kollade jag upp svetsaryrket på AMS. Såg en film. En gubbe som jobbat som svetsare i tjugo år, stod i en mörk lagerlokal och sa att allting var jätteroligt. Med utbildningen försvinner studielånsår och man får skulder och helt plötsligt är jag inte alls lika pepp på att bli svetsare.

Jag går bakåt igen.

Andra bloggar om: svetsare, arbete, norge, oljeplattform, resa, utbildning, framtid