Jag lyssnade aldrig på musik när jag yngre. Jag fick därför aldrig heller några idoler. Jag blev aldrig kär i någon av medlemmarna i New Kids on the Block eller Pamela Andersson Lee som var pojkarnas val. Fast jag minns att jag redan då tyckte att Pamela inte såg speciellt bra ut. Några idoler hade jag i alla fall inte, så det blev inga stora affisher i pojkrummet som jag dagdrömde till. Ingen besatthet där jag visste minsta detalj om en människa jag aldrig träffat. Det känns som det hör barndomen till, och speciellt utforskandet av musik.
Men idag är jag kär i två av mina favoritartister, femton år försent och tio år efter jag började lyssna på musik. Jag gillar inte att titta på musikvideos, med två undantag. Mina två idoler. Jag kommer på mig själv när jag diskar, denna eviga syssla av tristess att drömma mig bort hur jag en mörk sommarnatt springer på min idol. Hur vi börjar prata och natten blir till morgon och vi upptäcker att vi är kära i varandra.
Jag undrar hur det kommer sig. Känner jag mig ensam, eller är det en del av en ålderskris?
Jag ska återkomma med detta om ålderskriser. De kan bli intressanta för mig att läsa om 25 år.
Andra bloggar om: idol, idoler, personligt
